Jag ligger (läs: sitter) i sängen och tittar mig omkring... Det känns tomt!
Jag saknar men samtidigt så känner jag ett lugn inom mig... Att jag får min tid... att tänka och att känna.
Jag är lika rädd som du. Rädd för vad som komma skall och för hur allt kommer se ut härifrån. Och jag måste faktiskt säga att hur det än blir så vet jag att det kommer bli det bästa.
Som du sa, ingen kommer någonsin kunna ersätta dig och det vi har haft! Aldrig någonsin!