Jag sitter och tänker på vad man ska göra åt Rasmus temperatur...
Imorgon vill jag ringa till vårdcentralen... men samtidigt så vill jag inte det. Jag tycker att man som förstagångsförälder blir så dåligt bemött av sjukvården. varje gång får man frågan: "Är det här ditt/erat första barn?" och så fort man svarar ja så får man en blick som utstrålar "Okej då är det säkert ingenting, alla ni förstagångsföräldrar är så nojjiga över erat barn". Och det gör mig så arg och irriterad. Jag tror inte att någon förälder frivilligt far in till sjukhuset för att man är lite nojjig. Jag pratar då alltid med sjukvårdsrådgivningen innan, om det inte är något urakut.
Självklart finns det dom som är mer oroliga av sig och söker sjukvård för minsta lilla prick på sitt barns kropp. Men det finns säkert en anledning till varför den föräldern är så pass orolig. Och jag tycker ändå att sjukvården ska ta en på allvar, vare sig man har ett eller fem barn!

Det är föräldern som känner sitt barn bäst. Och är det något som inte stämmer, då bör ju läkaren ta det på allvar. Det är inte alltid det finns en medicinsk förklaring till allt. Men det ska väl ändå undersökas?

Nej jag tycker att sjukvården bara sjunker i mina ögon. Eller inte sjukvården, utan läkare som tror att dom kan ställa en diagnos bara av att se på barnet. Alla barn är olika!
När jag fick blindtarmsinflamation, då fick jag inte feber över huvudtaget! Vilket är det dom tittar på nästan först!
Det tog oss tre inläggningar med Rasmus tills dom ens tänkte på mjölkallergi, vilket han hade!

Jag vet inte om det finns dom som håller med mig... Men det är mitt intryck av sjukvården sen jag fick barn!